När extrema omständigheter eskalerar i ett krig, trots att FN-stadgan i princip förbjuder krig från att för första början äga rum, finns den internationella humanitära rätten för att minimera det lidande som orsakas både stridande och civila. Dessvärre är kännedomen om och respekten för IHL långt ifrån tillräckligt utbredd för att dess fulla effekt ska nås. Kunskapen om hur man begränsar skada får ge vika till förmån för kunskapen om hur man orsakar den. Fler soldater känner till hur man krigar än inom vilka ramar, vilket resulterar i att även civila blir hotade eller provocerade nog att strunta i IHL – ens om de känner till den. Problemen är alltså två i det här fallet. Utbildning i internationell humanitär rätt är inte bara eftersatt, men dessutom är inte rättigheterna respekterade av alla som faktiskt har kännedom om dem. I likhet med flera andra ämnen som har med väpnade konflikter att göra är det här något vi måste prata mer om, ta oss tid att kasta ljus på.
Internationell humanitär rätt fungerar som krigets lagar, överenskomna av världens stater. De delas upp i de regler som skyddar civila, krigsfångar samt skadade eller sjuka soldater (det vill säga alla som inte aktivt krigar) och de som är involverade i själva striden. Det kan gälla vilka vapen som får användas eller vilka stridsmetoder som inte gör det. Det spelar ingen roll hur striden har uppkommit eller ifall det är ett officiellt krig eller ej – så länge en väpnad konflikt pågår tillämpas humanitär rätt. IHL inkluderar de fyra överenskommelser (med tilläggsprotokoll) som kallas för Genèvekonventionerna, vars syfte är att skydda de som inte, alternativt inte längre, deltar i striden. Dessa består av:
– första Genèvekonventionen som hanterar sjuka och sårade i krig på land
– andra Genèvekonventionen som hanterar sjuka, sårade och skeppsbrutna i krig till sjöss
– tredje Genèvekonventionen som hanterar krigsfångar
– fjärde Genèvekonventionen som hanterar civilbefolkningen
Dessa ratificerades (gjordes lagligt bindande) 1949. De två tilläggsprotokollen är till för att skydda offren i internationella och icke-internationella väpnade konflikter.
Att människor världen över har kännedom om den humanitära rätten är avgörande för att dels dämpa krigets effekter och dels att möjliggöra att freden blir stabil när kriget väl är över. Om det finns ett visst regelverk för hur krigsföringen får gå till så förmildrar det alltså både konsekvenserna av striden, och bäddar för att man ska kunna förlåta varandra när striden är förbi. Man bör därför försöka sprida så mycket kunskap om IHL som möjligt, särskilt ifall en väpnad konflikt står för dörren.
Givetvis ska även de mänskliga rättigheterna tas full hänsyn till i ett krig, men tyvärr kan en stat ibland få göra undantag från en del av dessa. Andra gånger spelar det till synes ingen roll om ett undantag har utfärdats eller ej. Det viktiga då är att fortsätta kommunicera istället för att (enbart) tänka i termer av vedergällning. Även det ställningstagandet är något som den humanitära rätten direkt beroende av.
