Vanvård av fosterbarn i Sverige under 1900-talet

Sep 13, 2011 2 kommentarer av

År 2005 sändes den uppmärksammade dokumentären ”Stulen barndom” där ett antal före detta fosterhemsbarn berättade om sina erfarenheter av vanvård i den sociala barnavården.

Detta ledde till att Regeringen tillsatte en utredning 2006 med syftet att granska den sociala barnavården i Sverige under hela 1900-talet.

Utredningen resulterade i ett delbetänkande till regeringen år 2009, innehållande uppdagande av brister i barnavårdens tillsyn och uppföljning, men också förekommande fall av allvarlig fysisk och psykisk misshandel samt övergrepp.

Bland annat ska de sociala myndigheterna ha brustit i sitt tillsynsansvar, då reglerna förespråkat minst två fosterhemsbesök per år med enskilda samtal med barnen, något som inte uppfyllts i många fall. Utredningen konstaterar att den bristande tillsynen lett till att barnen känt sig övergivna, men också att övergrepp har kunnat fortgå.

Utifrån FN:s Barnkonvention påvisar 2009 års delbetänkande att den sociala barnavården gjort sig skyldig till en rad kränkningar av det dokument som 192  stater idag ratificerat som barns grundläggande rättigheter. Enligt FN:s Barnkonvention, artikel 20, har staten ett särskilt ansvar för barn som berövats, eller inte kan stanna kvar i, sin hemmiljö. Vidare konstaterar artikel 25 att det omhändertagna barnet har rätt till regelbunden översyn, något som förnekats barnen enligt delbetänkandet (s. 306).

Delbetänkandet understryker dessutom att artikel 19 i FN:s Barnkonvention kränkts, då denna uppmanar till att vidta ”alla lämpliga sociala åtgärder för att skydda barnet mot alla former av psykiskt eller fysiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård, eller försumlig behandling.” Artikel 26 understryker barnens rätt till trygghet och statens ansvar att till fullo förverkliga denna, något som de övergivna barnen förnekar sig ha upplevt.

Artikel 31 och 32 förklarar barnens rätt till lek och vila, såväl som skydd mot skadligt arbete och ekonomiskt utnyttjande, något som kraftigt går emot de erfarenheter några av delbetänkandets intervjupersoner uppgett. Vidare sammanfattar artikel 34 och 36 barnets rätt till skydd mot sexuellt utnyttjande, och alla andra former av utnyttjande.  Slutligen konstaterar artikel 39 att staten skall vidta alla lämpliga åtgärder för att återanpassa och främja psykisk och fysisk rehabilitering av de barn som utsatts för vanvård. Staten ska också se till att denna sociala återanpassning sker i en miljö som uppmuntrar barnets utveckling och välbefinnande.

Sverige ratificerade FN:s Barnkonvention år 1990, vilket gör att dess artiklar i praktiken inte trädde i kraft förrän en månad efter deponeringen hos generalsekreteraren av det tjugonde ratifikationsinstrumentet.  Det är emellertid intressant att studera den sociala barnavården utifrån konventionen, då den formar den värdegrund gällande barns rättigheter, som 192 nationer förbundit sig att följa. Att det första delbetänkandet uppvisat så många kränkningar av artiklarna i konventionen är därför mycket beklagligt.

Delbetänkandet om sociala barnavårdens vanvård ledde till en ny utredning 2010, där man tog fasta på delbetänkandets slutsatser om förekommande vanvård, och åsyftade skapa en upprättelseprocess för de barn som utsatts för vanvård mellan 1920-1980. Upprättelseutredningens förslag bestod av tre delar; erkännande och ceremoniell ursäkt till de utsatta, ekonomisk kompensation till de som blivit utsatta för allvarliga övergrepp och vars utveckling skadats allvarligt till följd av vanvård, samt slutligen åtgärder för att förhindra upprepning.

Upprättelseutredningen föreslog en ekonomisk ersättning på 250 000 kr till de särskilt drabbade fosterhemsbarnen, något som emellertid inledningsvis inte antogs av barnminister Maria Larsson (kd), enligt TT. Orsakerna till Larssons tvekan uppgavs vara bland annat risken för särbehandling av grupper som vanvårdats under andra perioder, och att den föreslagna utbetalningen inte skulle vara rättssäker.

Den 13:e september sade Larsson till TT trots allt att hon ämnade sammankalla S, V, och MP för samtal om en bred uppgörelse kring denna fråga, och välkomnade förslag kring hur ersättningsprocessen skulle kunna bli rättssäker. Vidare lovade dessutom Maria Larsson att sammanlagt en halv miljard kronor skall satsas på åtgärder för att stärka utsatta barn, varav 140 miljoner tillsätts nästa år, bland annat genom att tilldela alla fosterhemsbarn en egen socialsekreterare med regelbundet tillsynsansvar.

________________________________________________________________________

Vill du läsa mer om de före detta fosterbarnens perspektiv, eller göra något för att stödja samhällets utsatta barn idag?

Kontakta Riksförbundet Samhällets Styvbarn eller ge ett bidrag till deras insamlingskonto – Pg 47 33 32-5.

Ungas situation i Sverige

Lina Carlsson
Barnrättsinformatör för UNICEF

2 kommentarer på “Vanvård av fosterbarn i Sverige under 1900-talet”

  1. Maria Samuelsson says:

    Hejsan!

    Jag blev tvångsplacerad på ett fosterhem när jag var fem år då min mamma var alkoholist. Där bodde jag i tio år. Jag har periodvis mått mycket psykiskt dåligt och är för tillfället är jag sjukskriven och väntar på behandling sedan ett halvår tillbaka. Jag tycker att hela mitt ärende har skötts väldigt dåligt och jag undrar om jag på något vis kan få kompensation, en ursäkt el åtminstone svar på alla mina frågor. Jag vet bara inte vart jag ska vända mig. Önskar av hela mitt hjärta att ni kan ge mig en vägledning i mina funderingar.

    Mvh

    Maria

  2. Lina Carlsson says:

    Hej Maria,

    Tack för ditt inlägg. Jag har skickat ett mail till dig via ovanstående mailadress.

    Många varma hälsningar,

    Lina

Lämna en kommentar