Nyligen gav Somalia besked om att de ska ratificera barnkonventionen. Vilken genomslagskraft det kommer att ha rent tekniskt sett vet jag inte, men jag tror att det skickar en bra signal till resten av världen – och kanske i synnerhet till USA, som nu är ensamma kvar om att inte ratificera BK.
Är det något som jag har förstått sedan jag började engagera mig ideellt är det att om man inte kan vara glad för det lilla så kan man lika gärna göra något helt annat. Fäster man blicken för länge på siffror, som att 93 miljoner av världens barn inte får börja i skolan, så gör man det svårt för sig.
Det är roliga, stressiga höstveckor nu.
Idag föreläste jag för tre klasser i Edsbergsskolan. Bäst blir det när lektionen påminner mer om en diskussion än en monolog. Jag vill få mina påståenden ifrågasatta, jag vill ha skilda åsikter i klassrummet och fler händer i luften än det finns tid med. Eleverna rör sig hemtamt i demokratin och yttrandefriheten. Och det är de ställningstaganden och frågor som inte verbaliseras som kan bli farliga.
När eleverna berättade att de hade ”väsnats” i 20 sekunder på barnkonventionens tjugoårsdag – som vi försökt uppmuntra till under inspirationsdagarna – blev jag stolt och glad.
Jag känner varmt för barn. Det är lite som att kräva patent på att tycka om musik, eller sommar. Men det gör det inte mindre sant, eller mindre lätt att fortsätta för.
På måndag väntar inspirationsdagarnas grande finale: de stockholmska elevernas heldag på Kulturhuset. Med lite god tur kommer det att gå fint, och på kvällen ska jag gå med mamma och syster på Faddergalan, som arrangeras av Plan.