Branschen vi inte talar om

Okt 07, 2008 Inga kommentarer av

En svensk man åker utomlands till solen, på väg att betala för att ha sex med ett barn.

Vem kan klandra den som föredrar att inte kännas vid det? Att enbart skriva det känns nästan som att själv utföra en hotfull handling, något socialt missanpassat.
Men hur ska vi från början handskas med vad han icke desto mindre är på väg att göra, där han står och väntar vid incheckningen, ifall vi inte har en diskussion om det? En diskussion med regeringen, med landet han är på väg till, med polisen, med varandra. Med honom.

Den här höstdagen 2008 har fortfarande bara tre personer dömts i Sverige för barnsexturism, på över 45 år.
Siffrorna på hur många svenskar som har kommit undan med att utnyttja barn utomlands de senaste 45 åren är rent astronomiska i jämförelse.

De förhållandevis få som jobbar med att försöka spåra och stoppa grov barnpornografi online tvingas se hur en del av barnen på korten blir kvar där medan åren går och nya tips kommer in. Barnen växer upp framför kameran, växer upp med sina förövare. På den första bilden är de runt två år. Senare hittar man kort där de har blivit runt fem år. Man letar febrilt efter kännetecken i bilderna. En logotyp på en tröja, en del av en flagga utanför ett fönster. Under tiden blir barnen ännu äldre på korten. Åtta år. Tio år.
En dag kanske de slutar dyka upp, något som inte nödvändigtvis utgör ett gott tecken.

Med den här informationen – som vi trots allt har – om barnsexturism, barnpornografi och trafficking kan det vara lätt att känna att vi inte orkar, vågar eller ens tror att vi har kapacitet att göra något. Problemet är för oöverstigligt, för dolt och samtidigt för utbrett. Men vi kan också välja att känna att oavsett hur vi ska gå vidare så vet vi med säkerhet att vi inte kan vara bisittare medan vi har vetskap om att det här pågår. Vi accepterar det helt enkelt inte.

Jag tror att erkännande är det första steget; att från första början medge att det här äger rum, dagligen, i samtliga av världens länder. Det måste tillkännages.
För idag kan en alkoholist gå med i AA, en narkoman kan lägga in sig för rehabilitering och en spelmissbrukare kan ringa olika hotlines och prata om sin frustration, medan det inte finns ett enda nummer som en vuxen person kan ringa anonymt och säga:
”Jag har ett stort och skrämmande problem som jag behöver prata om. Jag attraheras av barn.”

Hur kommer det sig att straffskalan för barnpornografibrott är högst två år i fängelse*, när många av oss förmodligen inte skulle nöja oss med det som enda konsekvens för någon som ägt en filmad våldtäkt av vår fyraåring?

Jag har inte de svar till mig själv som jag behöver, som bäst kan jag utesluta. Fängelse utan vård skjuter sannolikt enbart upp problemet, och ger i flera fall till och med problemet ännu större dimensioner. Antagligen ska man ska akta sig noggrant för att alls prata i termer av ont och gott, eller hämnd och straff.
Det enda jag vet är att vi måste prata högre om det här. Och om det känns obekvämt får det göra det.
Vi har fortfarande inget lidande att komma med när vi jämför med ett enda av de hundratusentals unga offren i denna en av världens mest lukrativa branscher.

Artikel 34 ur Barnkonventionen: Barnet har rätt att skyddas mot alla former av sexuella övergrepp och mot att utnyttjas i prostitution och pornografi.
Artikel 35 ur Barnkonventionen: Bortförande, försäljning eller handel med barn ska förhindras.

*Lag (1998:1444)

Skriv ett mail till Utrikesdepartementet här

Kontakta ECPATs ungdomsgrupp här

Barns rättigheter, Barnsexhandel

Johanna Wester föreläser om ungas rättigheter och leder Din Rätt, ett projekt mot diskriminering, hos regeringsinitiativet Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa.