Att leva för andra och lära att ge – Connect3e och den karenska sidan av Hua Hin

Sep 19, 2011 Inga kommentarer av

Ruth Harrison är kvinnan bakom organisationen Connect3e, en organisation som genom tre allitererande ledord embrace, educate och empower, vill hjälpa den karenska minoritetsbefolkningen i Burma och Thailand till att skapa en bättre framtid för sig själva.

Projektet började med en bilresa i Thailand, med de egna barnen i baksätet tillsammans med en korg med svärmors hemstickade bebiskläder. Ruth Harrisons familj träffade en pastor i en liten by, och senare Samson Sripasur, en man av karensk härkomst, som likt en halv miljon andra karener tvingats fly från Burma och den över sextioåriga väpnade konflikten.

Sripasur berättade om sin dröm om en trygg hemvist för de karenska barnen, där de skulle kunna utvecklas och skapa sig en framtid. Idag är han föreståndare för ett av Connect3e:s två studenthem.  Organisationen som har som mål att skapa utveckling i den karenska samhällsgruppen, genom att ge trygghet och utbilda, men framför allt ge de karenska barnen styrkan och möjligheten att styra sina egna liv till en bättre framtid.

Harrison med familj besökte i ett tidigt skede en nya zeeländsk barnhemsföreståndare, och upptäckte negativa effekter av ett system som är alltför styrt av utländska viljor. På så sätt stärktes organisationens vision att ge kraft och verktyg att skapa förändring inifrån – vilket resulterade i det tredje, och kanske viktigaste, e:t, empowerment.

Utanför de kraftigt överbefolkade flyktinglägren har man upprättat två studenthem, där man satsar sina resurser på att ta väl hand om utsatta och föräldralösa karenska barn. Vidare har man nyligen startat en förskoleverksamhet för de håglösa och understimulerade barn vars föräldrar arbetar för att kunna finansiera äldre barns skolgång.

I verksamheten ingår också ett projekt för att ge vård till barn på landsbygden, vars avstånd till sjukhus samt ytterst begränsade ekonomiska resurser förhindrar andra vårdmöjligheter. Man satsar också på att utbilda den karenska befolkningen i grundläggande hälsovård för att förhindra smittspridning och infektioner.

Ruth Harrison menar att utbildning är bland det finaste en människa kan ge till sin nästa, och organisationen har därför tagit ett steg till och skapat möjlighet till att sponsra en karensk skolelevs universitetsstudier. För tillfället håller ett tiotal studenter på att få sina universitetsavgifter sponsrade, för att i slutändan uppfylla målet att förbättra livssituationen för sitt folk.

Många karenska barn är födda i Thailand, och en del har till och med fått thailändska identitetshandlingar. Att återvända till Burma i framtiden skulle därför vara problematiskt för en del barn, om konflikten en gång skulle finna en lösning. I Thailand blir det emellertid en svår balansgång för barnen att kunna upprätthålla sin karenska kultur.

FN:s Barnskonvention förespråkar emellertid särskilda rättigheter för barn i minoritetsställning i samhället, bland annat genom artikel 29c som uppmanar barnets utbildning till att förmedla respekt för den nationella- såväl som barnets egen kulturella identitet och språk. På motsvarande sätt understryker Ruth Harrison hur viktigt det är att de karenska barnen får utöva sin kultur, och beskriver hur de uppmuntrar lärandet av bland annat karensk historia.

En av de fyra grundprinciperna i Barnkonventionen är att alla barn skall behandlas lika, och att ingen får diskrimineras. I praktiken är emellertid de karenska barnen ofta utsatta för diskriminering av lokalbefolkningen, enligt Ruth Harrison. Hon ger exempel på situationer där thailändska barn och vuxna av ren okunskap dömer de karenska barnen, i form av mobbning och särbehandling.

Harrison betonar att okunskap ofta är anledningen till att dessa situationer uppkommer på lokal nivå, och att de thailändska invånarna på landsbygden saknar kännedom om hur allvarlig situationen är i Burma för de karenska barnen. Detta kontrasterar hon med exempel på hur man på regeringsnivå stundtals visar större barmhärtighet med det flyende folket.

Bland annat har det beskrivits hur Drottningen av Thailand burit karenska folkdräkter vid olika tillfällen, och liknande symboliska handlingar har enligt Harrisson bidragit till att ge mer respekt till det karenska folkets traditioner, och ett större erkännande och förståelse bland lokalbefolkningen gentemot Harrisons verksamhet.

Utöver de hjälpande och humanitära åtgärder som thailändska myndigheter bidragit till har det också funnits exempel på grym behandling av karenska flyktingar vid gränsen, där det förekommit att uppmaningar att återvända blandats med allvarliga hot. Amnestys årsrapport från 1998 hävdar att 6000 flyktingar tillbakavisats till Burma från thailändska gränsen. Enligt artikel 22 i FN:s Barnkonvention måste dock staten säkerställa att flyktingbarn får lämpligt skydd och humanitärt bistånd, oavsett om det kommer ensamt eller med vårdnadshavare.

När Thailand ratificerade FN:s Barnkonvention 1992 (ikraftträdande den 27 mars) reserverade man sig dock för tre artiklar, nämligen just artikel 22 om flyktingomhändertagande, artikel 29 om utbildning och bl.a. kulturell respekt (beskrivna ovan), och artikel 7 om alla barns rätt till att bli registrerade vid födseln.

Utsikterna för landets barn har emellertid förbättrats radikalt sedan dess, givet att man 1997 meddelade FN:s generalsekreterare att man tillbakadrog reservationen mot artikel 29 om rätten till utbildning och bl.a. kulturell respekt, vilket också skulle följas av en återkallning i december 2010 av reservationen mot artikel 7 om rätten till registrering vid födseln.

Idag kvarstår landets reservation mot artikel 22 om säkerställandet av skydd och humanitärt bistånd till flyktingbarn. I punkt 2 av denna artikel uppmanar Barnkonventionen staten att samarbeta i varje ansträngning som görs av FN, eller behöriga samarbetsorganisationer, för att skydda och bistå flyktingbarn samt hjälpa till att spåra anhöriga. Punkt 2 i artikel 22 understryker också att flyktingbarn vars föräldrar inte kan påträffas, skall ges samma skydd som andra barn som berövats sin hemmiljö.

Thailands officiella ståndpunkt angående reservationen mot denna artikel är dock alltjämt att tillämpandet av artikeln i fråga är underlydande nationell lag och gällande praxis.

Ruth Harrison och Connect3e:s framtidvision handlar om att ge det karenska folket möjligheten och styrkan att förbättra sina liv. För att kunna finansiera projektet är organisationen emellertid fullständigt beroende av externt finansiellt stöd och donationer. På frågan vad det karenska folket behöver mest ger Harrison emellertid ett oväntat svar. ”Ledarskap”.

Genom sitt genuina engagemang och arbete för behövande barn har Harrison av allt att döma sett mycket lidande och nöd, men hon identifierar ändå ledarskap som den viktigaste motorn för förbättring. Hon medger att det är många dynamiska krafter som spelar in för det karenska folkets utveckling, men att barnen behöver få ett självförtroende, utöver kunskap och utbildning.

Harrison menar att det finns ett vakuum mellan dagens situation och utveckling i framtiden, vilket kräver ledarskap och självförtroende. I enlighet med denna vision, överlät organisationen arbetet med att bygga upp en ny skola till karenerna själva. Trots att det tog ett par månader för dem att avsluta projektet, vilket inhyrd personal kunnat avsluta på hälften av tiden, var det viktigt för Harrison att låta karenerna leda sig själva.

Tidigare hade även Connect3e utländska volontärer i projektet, något man slutat med av samma anledning. Man ser istället sin roll som en stöttande och rådgivande finansiär av lokalbefolkningens egen verksamhet.

Vad kan man göra som turist i Thailand om man vill hjälpa det karenska folket? Thailand är ett allt populärare turistmål för semestrande svenskar, och Harrison berättar att många svenskar tidigare volontärarbetat för organisationen. Även om man inte längre tar emot utländska volontärarbetare välkomnas emellertid fortfarande utländska besökare till verksamheten, något som eleverna tycker är mycket spännande och lärorikt. Harrison lovar att en besökare på projektet i Hua Hin blir mycket väl omhändertagen och får en lärorik och intressant inblick i den karenska kulturen.

Vad kan man i Europa göra för de karenska barnen? Enligt Harrison verkar det som att den ökade internationella uppmärksamheten kring situationen i Burma och det karenska folket, skulle kunna ha positiv inverkan på utvecklingen av konflikten, och framför allt för hänsynstagandet till barns rättigheter. För den svensk som är vill göra något för de karenska barnen föreslår hon kampanjarbete liknande det som skett i England, med syfte att åskådliggöra barns situation i konflikten. Hon rekommenderar också en bok av Zoya Phan titulerad ”Little Daughter” (recenseras här av UK independent och kan beställas via Amazon) vars handling beskriver en kvinna som växer upp i Burma.

Konflikten i Burma har kallats världens längst pågående konflikt, och det karenska folket har lidit i över sextio år, sedan konfliktens början 1948. Detta leder onekligen till frågan vad en enskild individ kan göra för att förbättra situationen för en hel folkgrupp. ”Vi är alltid bombarderade med information kring katastrofer som sker runt om i världen.” säger Ruth Harrison.  ”Jag brukade förr fundera kring vad en enda människa skulle kunna åstadkomma i en värld full av problem och lidande. Det ledde ibland till en punkt där jag kände att det blev för mycket. Nu är jag istället överväldigad och upprymd av vad en person – eller en familj – faktiskt kan åstadkomma om man genuint ger av sitt liv till förmån för andras välbefinnande.”

”Det handlar om att lära att ge. ” avslutar Harrison.

_____________________________________________________________________

Det lever idag uppskattningsvis 800 karenska kvotflyktingar i Sverige, och deras svenska intresseorganisation ”Karen Swedish Community” bildades 2005. Ett av organisationens viktigaste mål är integration, och man välkomnar varmt svenskfödda invånare att engagera sig som medlemmar.

För att läsa mer om Connect3e:s verksamhet finns både en svensk och en engelskspråkig hemsida, samt en facebookgrupp titulerad ”Connect3e”. Organisationen är verksam under namnet Connect3e i Australien och USA, men i Thailand är man är i processen att registreras som NGO och kommer därmed inom kort att byta namn till ”Foundation for Bringing HOPE”.


Relaterade artiklar:

  1. På andra sidan jordklotet
Barnkonventionen, Barns rättigheter, Ungas situation i världen

Lina Carlsson
Barnrättsinformatör för UNICEF
Inga kommentarer på “Att leva för andra och lära att ge – Connect3e och den karenska sidan av Hua Hin”

Lämna en kommentar